En rejäl uppförsbacke blev dessa hela 90 minuter. Haveri var ordet. 2-0 till Warta efter 3 spelade minuter. Ja vissa kan tycka att det finns värre berg att bestiga men denna dag kändes det som om vi skulle få bestiga Mount Everest. 

På en fantastiskt fin gräsplan skulle vi envist försöka oss på att spela konstgräsfotboll. Det brukar tyvärr inte vara ett vinnande koncept. Och i detta fallet ett klart bevis på att det faktiskt misslyckades. MEN. I all den frustration som byggdes upp slutade vi ändå inte att försöka. Det gavs säkerligen ett 5-10-tals chanser som man kan tycka borde varit mål på dessvärre ville bollen inte in. Men denna dag tillhörde verkligen inte Kärra KIF. Warta som för dagen var hungrigare, mer fysisk och betydligt mer resoluta lyckas både göra tre och fyra noll innan Hampus med matchen sista spark kunde reducera till 4-1. Därefter valde domaren för dagen att blåsa av de tuffa 90 minuterna. 

Man kan ha en långt utläggning om att man borde gjort si och man borde gjort så. I detta fallet spelar det ingen roll. Denna dag underpresterar vi. Och i ärlighetens namn det gör alla lag förr eller senare. Det viktiga är att vi tar lärdom av matchen och fortsätter jobba ödmjukt framåt. 

Ett besegrat lag, ett besviket lag och ett frustrerat lag var det som åkte hem tillbaka till Klarebergsvallen. Men, som många av er läsare bör ha förstått vid det här laget. Vi är Kärra KIF. I ur och skur. I medgång och motgång. Vi är det laget som efter varje bakslag inte ger sig. Utan, ger sig ut tillbaka på träningsplanen och börjar skissa på att rätta till detaljerna för att försöka vinna igen. 

Med matchen mot Warta i ryggen är vi mer motiverade än någonsin. Vi är inte det laget som har vunnit en serie och nöjer sig där. Nej. Vi vill mer. Och det kommer visa sig. 

Nu börjar det viktiga arbetet att avsluta dessa två kvarvarande matcher på det absolut bästa sätt man kan göra. Vi ska upp till 55 poäng. 

Till vilket pris som helst. 

// Jörnvik